Category: Japan

När jag sitter på tåget från Fukuoka till Kanazawa kollar jag igenom mina mejl. Min blick dras till en avsändare med japanskt namn. “Unfortunately, after careful consideration, we regret to inform you that your application is not among those selected for funding“. Efter flera godkända ansökningar och bidrag känns plötsligt ett nej som ett stort nederlag. Inser att jag blivit bortskämd och känner en sorts skam över min besvikelse. Utanför tågfönstret är allt bergigt och grönt men mejlet gör det svårt för mig att ta in allt det vackra.

Vid stationen i Kanazawa hoppar jag in i en taxi och ber chauffören köra mig till hotellet. Han frågar något på japanska som jag inte förstår och vi båda skrattar åt våra försök att kommunicera. När vi sedan svänger in på gatan där hotellet ligger och jag ser ån som rinner precis utanför får jag en sådan stark känsla av igenkänning att jag börjar känna mig yr. Några veckor tidigare gick jag runt på samma gator i google maps – en aktivitet som jag ibland spenderar lite för mycket tid på inför en resa till en ny plats. Inte för att jag måste veta allt om platsen innan utan för att jag älskar att drömma mig bort och få en känsla av att jag redan är där. Just Kanazawa spenderade jag extra mycket tid på. Det var något speciellt med platsen. Det lilla hotellet med åtta rum, ån precis utanför, dom små gatorna med de beiga husen. Egentligen som vilken mindre japansk stad som helst men det fanns något drömmigt över platsen.

Scenerna som utspelar sig utanför hotellfönstret liknar något taget ur en film av Yasujiro Ozu. Människor cyklar förbi i den sena våren, andra står och blickar ut över vattnet. Önskade att jag kunde höra dialogen.

Jag tar på mig jackan och går ut i den svala luften precis när det börjar skymma. En stenig brant trappa leder mig ner mot gångstråket längst vattnet och på kort tid har himlen hunnit färgas rosa. Mina steg är långsamma för att promenaden längst vattnet ska vara så länge som möjligt men när den väl tar slut så inser jag att min tacksamhet över att jag får befinna mig på just den här platsen är tillbaka. Det krävdes bara en rosa himmel över Kanazawa.

Funderade flera gånger under sommaren på att skriva något här. Kanske bara var en stark känsla av att vilja berätta. Att jag hela sommaren befann mig på (enligt min mening) den bästa platsen i världen.

Vi tog båten med andra turister. När vi hoppat av gick vi och ställde oss i kön till öns enda buss som gick några få gånger om dagen. Bussen såg ut att rymma max 20 personer och i kön var vi säkert 50. Lite längre bort står en taxi. Vi vet sedan innan att ön endast har en taxibil. Vi tar ett snabbt beslut och går dit, hoppar in, och ber taxichauffören köra oss till öns nordöstra del. Vägen dit går uppåt och ringlar sig längst skogspartier och vackra havsvyer. Man är som vanligt svettig av den japanska värmen men taxins svala luft får en som alltid att för en stund glömma den extrema hettan utanför. Sådan tur att vi inte hyrde cyklar tänker jag.

Taxin stannar när vägen blir så smal att man inte kan köra framåt längre. Vi går ut på en grusväg och går sedan ner mot vattnet där jag snabbt tar några bilder innan solen får oss att vilja skynda oss till skuggan igen. Längre bort längst stranden ser vi det lilla huset skymta fram ur skogen. Eftersom öns enda buss inte har hunnit komma dit än är vi själva. Just i den stunden känns det på ett märkligt sätt som att vi är själva på hela ön. Får en känsla av att det inte befinner sig någon i det lilla huset heller trots att jag vet att det öppnar om bara några minuter. När vi väl går in sitter såklart en ung museivärd i kassan och hälsar oss välkomna. Vi blir visade in till ett mindre rum med fyra sittplatser med varsitt par hörlurar intill. Jag sätter mig ner, tar på mig hörlurarna och börjar bläddra bland människors namn i listan. Vi befinner oss i lyssningsrummet i Les Archives du cœer, ett arkiv skapat av konstnären Christian Boltanski som sedan 2008 låtit människor spela in sina hjärtslag. Installationen har åkt runt till olika platser i världen men har funnits som en permanent installation på den japanska ön Teshima sedan 2010. Jag tittar ut från det stora fönstret som vetter ut mot havet och de gröna bergen och lyssnar på inspelningar från Finland. Jag bläddrar bland några få inspelningar från 2020 och undrar hur dom som spelade in kände då. Jag börjar långsamt tänka på mina egna hjärtslag och blir så avskärmad från verkligheten att jag inte märker att det kommit in en annan person i rummet.

I det andra rummet, Heart Room, finns arkivböcker att bläddra i med namn och datum på personer som tidigare spelat in sina hjärtslag. När man går längre in finns en mörk korridor med en glödlampa hängandes i taket. Där spelas olika hjärtslag upp medan glödlampan blinkar i takt. Tillsammans med en annan besökare går vi längre in i korridoren, närmre lampan, som efter ett tag släcks helt. Det blir så mörkt att man inte vågar röra sig och det enda som man hör är våra egna andningar. En blandad känsla av liv och död uppstår. När det gått vad som känns som några minuter i totalt mörker (detta är nog en efterkonstruktion) blinkar lampan till och hjärtslagen börjar höras igen och vi kan gå tillbaka ut ur korridoren. “Scary”, “yes, very scary”, säger vi till varandra.

Inne i det sista rummet, inspelningsrummet, spelar jag in en minut av mina egna hjärtslag. Får först sitta ner en stund i vila då mina hjärtslag låter alldeles för snabba. Är det nu jag inser att det är något fel på mitt hjärta, tänker jag, men efter ett tag börjar det slå långsammare. Jag trycker på rec.

När man registrerar sin inspelning kan man även lämna ett kort meddelande. Jag bläddrar stressat genom mina Spotify-listor för att hitta något citat. Som tur var hittar jag det ganska snabbt, som om jag omedvetet letat fram det jag redan visste att jag skulle skriva: To all the days we were together to all the time we were apart of each other’s lives heart to heart. 

När jag trycker på register finns mina hjärtslag direkt inlagda i arkivet. Jag går ut ur rummet och får efter en stund min inspelning på CD-skiva inpackat i ett grått fodral. Den ligger nu i något skåp här hemma men den tänker jag inte så mycket på. Istället tänker jag ofta på att mina hjärtslag finns någon annanstans, inte på en CD-skiva, utan i det där arkivet på den japanska ön tillsammans med andra människors hjärtslag, heart to heart. Jag undrar vilka som lyssnar.

 

Blir inte mycket tid över till att blogga när jag är här i Japan. Gör så mycket saker hela tiden och på kvällarna är man oftast helt slut efter allt promenerande. Efter sju nätter i Tokyo tog vi tåget ner mot Izu-Kogen där vi bodde i ett litet ryokan. Där tog vi sedan tåg och buss ut till Shirahama Beach som är en strand på samma halvö med ljus sand och höga vågor. Tänkte egentligen bada men ångrade oss när vi satte fötterna i vattnet och vinden för första gången blåste lite kallt. Dagen efter tog vi tåget mot Fujiyoshida till ett hotell nära Mount Fuji (som vi knappt såg på grund av alla moln) ute i en skog. Kändes som om vi var mitt ute i ingenstans med bara ett jättestort hotell med massa tillhörande aktiviteter som inte ens hade något vegetariskt att äta. Bokade då två platser på hotellets buss till en av tågstationerna i närheten och de på hotellet letade upp en restaurang som hade vegetarisk mat och sedan gick även busschauffören med oss in i restaurangen som mer var som ett snabbmatställe med pizza och pasta och förklarade att vi var vegetarianer och sa åt de på restaurangen att beställa en taxi tillbaka till hotellet när vi var klara, haha!

Känns verkligen som om alla vill hjälpa till här. Ofta när man frågar någon om vägen säger de inte bara hur man ska gå utan har hänt flera gånger att de går med hela vägen till stället så att man verkligen hittar rätt. Efter våran natt på det stora hotellet skulle vi försöka se Mount Fuji vid Chureito Pagoda men molnen var för täckande så såg nästan ingenting alls tyvärr. Åkte därefter vidare till Osaka som vi är i just nu. Har hunnit besöka Osaka aquarium, kollat affärer och ätit mat ungefär. Nu är klockan kvart över ett här i Japan så mer bilder och berättelser kommer när jag är hemma igen.

Nu är vi framme i Tokyo! Vi kom hit vid 9 på morgonen igår japansk tid vilket är runt 2 på natten i Sverige. Sov högst en halvtimme på flyget så var helt slut när vi var framme med sminket utkletat i ansiktet. Efter att vi hämtat våra väskor och gått igenom passkontrollen väntade jag med våra väskor medan Alexander var på toa. Kommer då fram ett filmteam på tre personer som frågar om de får göra en kort intervju. Var så trött att jag knappt visste vad jag sa men försökte förklara att jag inte ville vara med samtidigt som de frågade vad jag gör i Japan medan kameramannen filmar. Ser framför mig hur det visas på japansk TV med dubbning. Lyckades i alla fall sedan ta tåget in mot centrum och hittade efter en promenad vårt hotell ungefär 3 timmar innan incheckning. Gick och köpte dricka som vi satt och drack i en liten minipark tillsammans med alla män i vit skjorta och svarta byxor. Både jag och Alexander var så himla trötta så gick sedan tillbaka till hotellets lobby där vi satt och försökte hålla oss vakna med gratis wifi. När vi äntligen fått vårat hotellrum så duschade vi och sov sedan i 2 timmar. Gick sedan ut mot Akihabara som ligger rätt nära där vi bor. Försökte hitta något att äta men var så himla svårt att veta vart det fanns något vegetariskt så gick runt hur länge som helst innan vi bestämde oss för att bara ta något på väg tillbaka till hotellet. Gick in på något nudel-ställe där man skulle beställa via en automat och försökte förklara för servitrisen att jag är vegetarian. Gick sådär men lyckades tillslut beställa någon nudelsoppa som tyvärr endast smakade fisk. Skämdes när jag lämnade soppan orörd och gick därifrån. Tillslut gick vi till McDonalds för att jag var så hungrig och inte orkade leta något mer. Beställde någon grönsaksburgare och pommes men visade sig när jag fick den att det var en grönsaksburgare med kyckling, haha. Var så trött att jag inte orkade leta vidare så gick istället tillbaka till hotellet där vi somnade nästan direkt.

Är så svårt att vänja sig vid tidsskillnaden så vaknade typ vid 6 på morgonen idag. Blev i alla fall glad av frukosten som erbjöd bland annat toast och juice, wiho! Efter frukosten gick vi till Akihabara igen där vi gått runt i flera timmar idag i olika butiker med anime-grejer. Blev så glad när jag såg något med Sailor Moon och köpte på mig ett iPhone-skal, liten figur och en penna. Försökte sedan hitta en vegansk restaurang som vi kollat upp innan men hittade den inte 🙁 eller så var det stängt. Hittade istället ett pastaställe där jag äntligen fick en riktig måltid som jag inte fått sedan vi åkte ungefär. Tog sedan tunnelbanan till Ginza där det mest var massa höga byggnaden mer olika stora märken. Skulle till Apple store för att köpa en adapter till min dator. Var typ 100 människor som jobbade där som hjälpte alla i butiken. Skulle försöka åka hiss upp till andra våningen men vet inte hur den hissen var konstruerad så hamnade istället på fjärde och sedan på tredje våningen där det typ hölls någon föreläsning innan vi äntligen kom ner till andra våningen. Åkte sedan hem för att vila fötter och ben och somnade och sov fram till halv 8. Nu är klockan 9 och vi är båda så himla trötta att vi knappt orkar röra oss från sängen. Tänkte vila upp oss inför imorgon då vi ska åka till Ghibli museet. Blir så stressad för är så mycket jag vill hinna se när vi är här. Har inte ens varit i Shibuya än! Har i alla fall fem hela dagar kvar här i Tokyo så ska väl ändå hinna med det mest. Blev himla långt det här inlägget, hoppas ni orkar läsa. Ha det fint så länge!