Flodmynning

Jag tog en senare semester i år. Eftersom den japanska sommaren är så varm passade det bättre med tre veckor från slutet av augusti. När sommaren börjar närma sig i Sverige är det ständigt prat om vad man ska göra på semestern. Jag har själv alltid varit en person som planerar in mycket just då, men den här semestern hade jag bara en sak planerad: att åka till Kawaguchi.

Varje gång jag är i Japan upplever jag nya platser. Mitt forskningsprojekt har tagit mig till platser som jag antagligen inte hade åkt till om det inte vore för det. Jag har gått runt ensam på den lilla ön Nushima utanför Awaji och besökt en avlägsen strand på Miyakojima i Okinawa. Sedan jag träffade Yuzuru har jag också besökt platser jag annars kanske aldrig hade tänkt åka till. Att han har bil gör att vi kan åka på utflykter till platser som kan vara svåra att ta sig till kollektivt. Att bo tre veckor i Tokyos utkant, i Kawaguchi, hade aldrig varit något som fallit mig in.

En vy som kommer påminna mig om Kawaguchi är floden. Kawaguchi 川口 betyder just flodmynning. Nästan varje gång jag passerade bron nära lägenheten tog jag ett fotografi. Kanske är det inget särkilt utmärkande med just den platsen, men det var något vardagligt betryggande över den.

Vissa dagar åkte jag in till Tokyo för att gå på någon konstutställning eller se en film på bio. Andra dagar ägnade jag åt att sova länge, ta promenader eller fotografera. Jag såg männen i arbetarkläder vid industrierna, ibland när de satt utanför och rökte en cigarett eller åt lunch. Trots industrierna var det ett lugnt kvarter. Kanske är det en efterkonstruktion, men jag vill minnas att det låg en slags tystnad över området.

En kväll gick jag en promenad till en indisk/nepalesisk restaurang. Det skulle ta mig trettio minuter att gå dit men som vanligt tog det längre tid då jag fotograferade och filmade längst vägen. Det började regna strax efter att jag gick utanför lägenheten men ändå tog jag upp kameran så mycket det gick. När jag gick där ensam längst de regniga gatorna översköljdes jag av en stark känsla av tacksamhet att befinna mig just där. Det är svårt att sätta ord på och det är oklart varför just där och då. Ibland kan det vardagliga i en situation vara det som får en att känna något. Denna dagen var det just en ensam regnig promenad till en lokal restaurang där jag drack en öl och åt en alldeles för klibbig palak paneer.

På vägen till restaurangen såg jag en skylt om en utställning som skulle öppna på Kawaguchi Art Museum om några dagar. Jag hade aldrig hört talas om museet förut, och det visade sig att det var den första utställningen som skulle visas i de nya lokalerna. Till min glädje var det en utställning av Mika Ninagawa. Några dagar senare gick jag dit.

På vardagseftermiddagarna, när Yuzuru kom hem från jobbet, var jag oftast tillbaka i lägenheten. Det blev vardag att säga ただいま och おかえり till varandra. Ibland gick vi och handlade mat till kvällens middag. Ibland gick vi ut och åt i Kawaguchi. Den bästa puddingen upptäckte vi fanns på たぬき.

Jag vill minnas att det regande mycket. Jag läste att Tokyo hade rekordmånga regndagar under den perioden. En dag på Instagram började jag se fler och fler bilder och filmer från skyfall i Nagoya. Det var extrema översvämningar i stora delar av staden. I Tokyo var det inte lika extremt, och när jag ser tillbaka på fotografier ser jag att det också var mycket sol och vackra kvällshimlar.

En helg senare i september åkte jag tillbaka till Kawaguchi, bara för en helg. Jag stannade kvar en extra dag och jobbade därifrån på måndagen. Jag letade upp ett närliggande café där jag bestämde mig för att äta lunch. En pizzatoast och äppeljuice. Efter att jag betalat får jag en rabattkupong inför mitt nästa besök. 5 % rabatt står det. Jag undrar om jag kommer tillbaka.

Ett kärleksbrev till Nagoya

Sitter i min säng i Stockholm och är sjuk. Öppnar och skrollar upp och ner i mitt avhandlingsdokument, men får inte ur mig någon text. Bara stirrar. Mitt huvud känns tungt. På något sätt känns det som om mitt huvud inte har varit med alls det här året. Min kropp befinner sig i Sverige, men mitt huvud är mest i Nagoya.

Det är alltid en blandad känsla att komma till en ny plats. Framför allt om det är en plats man ska stanna på under en längre tid. Jag var bara i Tokyo i mindre än ett dygn innan jag satte mig på Shinkansen till Nagoya. Första kvällen gick jag jetlaggad till en italiensk restaurang i närheten av min lägenhet. Inte för att jag inte ville äta något japanskt, utan för att det var det enda jag hittade som hade något vegetariskt i närheten. Ensam på restaurangen bland rödvitrutiga dukar satt jag själv och åt min margherita och drack en öl. Det är i alla fall en japansk öl, tänkte jag. Sedan gick jag hem i mörkret längst stora hus på tysta gator. Mellan några av husen skymtar ett högt vitt och rött radiotorn som blinkar i mörkret. Jetlaggen gör att jag känner mig desorienterad.

Dagen efter tar jag tunnelbanan till Chikusa station och promenerar till en modern izakaya som jag kollat upp, ZEZE – ett ställe jag kom tillbaka till många gånger. Den här första gången dricker jag öl och pratar om 90-talets futuristiska estetik och X-files med en av ägarna, Mai. Två tjejer sitter längre bort i baren och plötsligt ger de ifrån sig ett högt skrik. Mai och jag tittar förvånade på varandra medan tjejerna energiskt visar varandra bilder på sina ex som de båda nyligen dumpat och som ser anmärkningsvärt lika ut. De upptäcker också att de själva delar samma födelsedag. “Det här är definitivt ett fall för The X-Files”, säger jag.

Jag anlände i mitten av november och från mitt kontorsfönster såg jag höstlöven i sina finaste färger och hur de sedan föll. Från lägenhetsfönstret såg jag solnedgångarna.

Min andra fredag i Nagoya satt jag och drack vin och åt empanada på Bateria. Några dagar tidigare hade jag sett en Instagram-post om att det skulle vara en spelning med bandet OOIOO på ett ställe i närheten. Jag hade aldrig hört dem tidigare, men jag lyssnade på deras musik för första gången på tunnelbanan till restaurangen och fick en känsla av att jag ville höra mer. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle gå, men strax innan spelningen skulle börja drack jag upp mitt glas vin och skyndade mig till lokalen Vio. Lyckades hamna helt fel och träffade på en man som pekade åt vilken riktning jag skulle gå för att ta hissen till lokalen, men istället tog jag fel hiss och hamnade i en källare. Genom väggarna hörde jag hur bandet spelade. En annan man som stod och diskade fick guida mig till rätt hiss och till slut hamnade jag rätt.

I entrén ingick en drinkbiljett som jag glömde bort när jag köpte en öl. Hittade den senare i fickan och stod därför kvar och drack en till öl efter konserten vid ett litet bord. En kille som står och dansar längre bort kommer fram och säger något på japanska som jag inte förstår och inser då att det är en person som äger en vinylbar i Nagoya som jag några dagar tidigare börjat följa på Instagram. Han introducerar mig för sin vän som hela tiden har stått bredvid mig vid det lilla bordet. Det är Yuzuru. Vi pratar om vårt fotograferande, men ljudet är så högt att vi knappt hör varandra. Han följer mig till tunnelbanan och vi pratar om att vi borde besöka hans väns vinylbar Can Buy Records.

Dagen efter tar jag tåget till Toyota för att besöka Toyota Municipal Museum of Art. Känner mig upprymd av solen, träden, konsten, ensamheten. På kvällen ser jag ett av mina japanska favoritband, Ogre You Asshole, och möter senare upp min vän Enno på Bateria. När jag nu tänker tillbaka så kanske det var just här, under den andra helgen, som jag både genom möten med andra och i min ensamhet kände den känslan som man vill ha på en ny plats, att man är på rätt plats i rätt tid. Ett slags lugn.

Andra saker jag vill minnas:

Musiken som spelades genom högtalarna i bilen på väg till Tokoname och maten vi åt.

Decembersolen vid Noma Lighthouse.

Nudlarna på ZEZE.

Att dricka öl på 大大大 och i brist på kunskap i japanska beställa “かわいいビールをください” när man vill ha en galopp. Då får man en sån här gullig öl.

Dricka gin & tonic och lyssna på vinyl på Can Buy Records.

Kvällar vid DUCT/spazio rita.

Gatorna och maten.

Drömmarna.

Januarisolen.

Hur jag försökte fotografera bergen genom bilrutan på väg till Yoro.

Byggnaderna och smygfotandet vid Yoro Park.

Vyerna och klättrandet.

Ljuset.

Känslan när jag snart skulle åka hem igen.

Har de senaste åren inte haft någon större tanke på att skriva något på den här platsen. Men av någon anledning är det något som drar mig nu. Kanske är det för att minnas det som betyder något. Känslorna man hade. Så att man inte glömmer bort. Skulle egentligen bara skriva något kort, men istället blev det här någon slags lång kärleksförklaring till Nagoya.

Kanske romantiserar jag det för mycket. Men vad gör det.

Porträtt

Det är ibland så märkligt att se sig själv i fotografier. När jag var yngre var det en återkommande sysselsättning – att fotografera sig själv med systemkamera i brist på andra motiv. Nu känns det mer ovant, rannsakande, och jag får ofta en känsla av att jag inte känner igen mig själv i bilderna. Jag zoomar in, granskar detaljerna, möter min egen blick.

Det är inte bara att håret har en annan färg eller har blivit längre eller kortare eller nödvändigtvis att jag ser äldre ut, utan något annat som jag inte kan sätta fingret på.

Under det senaste halvåret har jag vid två tillfällen gått igenom allt jag äger. Rensat, packat ner, packat upp, packat ner igen. Nu finns i princip allt jag äger i ett förråd och det är en sådan märklig känsla att se allt staplat och nedpackat. Jag inser hur lite man egentligen behöver, men också hur mycket minnen som ryms i objekt. I veckan bläddrade jag igenom ett häfte med fotografier som man fick med när man köpte en box med dokumentärfilmen Broder Daniel Forever från 2009. I den finns det fotografier på mig från när jag spenderade en hel natt utanför Bengans i Göteborg för att få en biljett till premiären. Jag inser att det inte bara är märkligt att se nytagna fotografier av sig själv, utan minst lika märkligt att se äldre.

Många fotografier av mig själv har jag tagit själv och jag känner mig ofta obekväm och stel när någon annan tar en bild. När jag bodde i Nagoya i vintras träffade jag Yuzuru som tog med mig på en biltur till Tokonoame som ligger söder om Nagoya. Vi åt på en vegansk restaurang som han visste om och åkte sedan vidare ner till Noma Lighthouse. Det var i början av december och att känna solen och havet så där års fick mig att känna att jag aldrig vill spendera en december någon annanstans.

Under resan fotograferade vi vår omgivning: maten, naturen, men också varandra, oftast utan att den andre visste om det. Vi pratade inte om det då, men när vi senare skickade fotografierna vi tagit till varandra blev vi nog båda överraskade. Dels över att vi inte hade märkt hur mycket vi fotograferat varandra, men också att vi faktiskt tyckte om bilderna på oss själva, något vi båda inte var vana vid när andra tagit dem. Det var en befriande känsla att promenera runt, stanna upp och fotografera var för sig utan att behöva vänta in den andre. Nedan är min favoritbild på mig själv från den dagen.

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på artister och band från Göteborg. Kanske är det ett sätt att på något vis hålla kvar känslan av att jag fortfarande bor där, trots att jag snart inte längre gör det. På något sätt håller man ut genom alla förändringar och till sommaren åker jag tillbaka till Nagoya. Då ska jag samla på mig fler fotografier.

Låtar som känns just nu:
Ty Segall – Imaginary Person
Westkust – Do You Feel It
The Strokes – Selfless
JJULIUS – Coral bass strings (feat. Loopsel & Nathan Roche)
Water From Your Eyes – Life Signs
ShitKid – Oh Please Be a Cocky Cool Kid

Rosa himmel över Kanazawa

När jag sitter på tåget från Fukuoka till Kanazawa kollar jag igenom mina mejl. Min blick dras till en avsändare med japanskt namn. “Unfortunately, after careful consideration, we regret to inform you that your application is not among those selected for funding“. Efter flera godkända ansökningar och bidrag känns plötsligt ett nej som ett stort nederlag. Inser att jag blivit bortskämd och känner en sorts skam över min besvikelse. Utanför tågfönstret är allt bergigt och grönt men mejlet gör det svårt för mig att ta in allt det vackra.

Vid stationen i Kanazawa hoppar jag in i en taxi och ber chauffören köra mig till hotellet. Han frågar något på japanska som jag inte förstår och vi båda skrattar åt våra försök att kommunicera. När vi sedan svänger in på gatan där hotellet ligger och jag ser ån som rinner precis utanför får jag en sådan stark känsla av igenkänning att jag börjar känna mig yr. Några veckor tidigare gick jag runt på samma gator i google maps – en aktivitet som jag ibland spenderar lite för mycket tid på inför en resa till en ny plats. Inte för att jag måste veta allt om platsen innan utan för att jag älskar att drömma mig bort och få en känsla av att jag redan är där. Just Kanazawa spenderade jag extra mycket tid på. Det var något speciellt med platsen. Det lilla hotellet med åtta rum, ån precis utanför, dom små gatorna med de beiga husen. Egentligen som vilken mindre japansk stad som helst men det fanns något drömmigt över platsen.

Scenerna som utspelar sig utanför hotellfönstret liknar något taget ur en film av Yasujiro Ozu. Människor cyklar förbi i den sena våren, andra står och blickar ut över vattnet. Önskade att jag kunde höra dialogen.

Jag tar på mig jackan och går ut i den svala luften precis när det börjar skymma. En stenig brant trappa leder mig ner mot gångstråket längst vattnet och på kort tid har himlen hunnit färgas rosa. Mina steg är långsamma för att promenaden längst vattnet ska vara så länge som möjligt men när den väl tar slut så inser jag att min tacksamhet över att jag får befinna mig på just den här platsen är tillbaka. Det krävdes bara en rosa himmel över Kanazawa.

Heart to heart

Funderade flera gånger under sommaren på att skriva något här. Kanske bara var en stark känsla av att vilja berätta. Att jag hela sommaren befann mig på (enligt min mening) den bästa platsen i världen.

Vi tog båten med andra turister. När vi hoppat av gick vi och ställde oss i kön till öns enda buss som gick några få gånger om dagen. Bussen såg ut att rymma max 20 personer och i kön var vi säkert 50. Lite längre bort står en taxi. Vi vet sedan innan att ön endast har en taxibil. Vi tar ett snabbt beslut och går dit, hoppar in, och ber taxichauffören köra oss till öns nordöstra del. Vägen dit går uppåt och ringlar sig längst skogspartier och vackra havsvyer. Man är som vanligt svettig av den japanska värmen men taxins svala luft får en som alltid att för en stund glömma den extrema hettan utanför. Sådan tur att vi inte hyrde cyklar tänker jag.

Taxin stannar när vägen blir så smal att man inte kan köra framåt längre. Vi går ut på en grusväg och går sedan ner mot vattnet där jag snabbt tar några bilder innan solen får oss att vilja skynda oss till skuggan igen. Längre bort längst stranden ser vi det lilla huset skymta fram ur skogen. Eftersom öns enda buss inte har hunnit komma dit än är vi själva. Just i den stunden känns det på ett märkligt sätt som att vi är själva på hela ön. Får en känsla av att det inte befinner sig någon i det lilla huset heller trots att jag vet att det öppnar om bara några minuter. När vi väl går in sitter såklart en ung museivärd i kassan och hälsar oss välkomna. Vi blir visade in till ett mindre rum med fyra sittplatser med varsitt par hörlurar intill. Jag sätter mig ner, tar på mig hörlurarna och börjar bläddra bland människors namn i listan. Vi befinner oss i lyssningsrummet i Les Archives du cœer, ett arkiv skapat av konstnären Christian Boltanski som sedan 2008 låtit människor spela in sina hjärtslag. Installationen har åkt runt till olika platser i världen men har funnits som en permanent installation på den japanska ön Teshima sedan 2010. Jag tittar ut från det stora fönstret som vetter ut mot havet och de gröna bergen och lyssnar på inspelningar från Finland. Jag bläddrar bland några få inspelningar från 2020 och undrar hur dom som spelade in kände då. Jag börjar långsamt tänka på mina egna hjärtslag och blir så avskärmad från verkligheten att jag inte märker att det kommit in en annan person i rummet.

I det andra rummet, Heart Room, finns arkivböcker att bläddra i med namn och datum på personer som tidigare spelat in sina hjärtslag. När man går längre in finns en mörk korridor med en glödlampa hängandes i taket. Där spelas olika hjärtslag upp medan glödlampan blinkar i takt. Tillsammans med en annan besökare går vi längre in i korridoren, närmre lampan, som efter ett tag släcks helt. Det blir så mörkt att man inte vågar röra sig och det enda som man hör är våra egna andningar. En blandad känsla av liv och död uppstår. När det gått vad som känns som några minuter i totalt mörker (detta är nog en efterkonstruktion) blinkar lampan till och hjärtslagen börjar höras igen och vi kan gå tillbaka ut ur korridoren. “Scary”, “yes, very scary”, säger vi till varandra.

Inne i det sista rummet, inspelningsrummet, spelar jag in en minut av mina egna hjärtslag. Får först sitta ner en stund i vila då mina hjärtslag låter alldeles för snabba. Är det nu jag inser att det är något fel på mitt hjärta, tänker jag, men efter ett tag börjar det slå långsammare. Jag trycker på rec.

När man registrerar sin inspelning kan man även lämna ett kort meddelande. Jag bläddrar stressat genom mina Spotify-listor för att hitta något citat. Som tur var hittar jag det ganska snabbt, som om jag omedvetet letat fram det jag redan visste att jag skulle skriva: To all the days we were together to all the time we were apart of each other’s lives heart to heart. 

När jag trycker på register finns mina hjärtslag direkt inlagda i arkivet. Jag går ut ur rummet och får efter en stund min inspelning på CD-skiva inpackat i ett grått fodral. Den ligger nu i något skåp här hemma men den tänker jag inte så mycket på. Istället tänker jag ofta på att mina hjärtslag finns någon annanstans, inte på en CD-skiva, utan i det där arkivet på den japanska ön tillsammans med andra människors hjärtslag, heart to heart. Jag undrar vilka som lyssnar.


 

Fragment

Har tänkt både mycket och lite på den här platsen under året. Rädslan över att någon ska hitta hit. Se bilder och texter från ett gammalt liv. Ett annat liv. En förändrad känsla av att allt inte måste dokumenteras här. Inga krav. Samtidigt en känsla av att allt borde väl ändå finnas här, eller någon annanstans? När ska man sluta dokumentera? Eller snarare såhär: När ska man sluta tänka att allt måste dokumenteras?

I augusti börjar en slags ny fas. Jag ska börja doktorera i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Efter många försök blev jag äntligen antagen! Känns ibland som om det är på låtsas när jag säger det. Är väl svårt att ta in då jag fantiserat om det så länge. Är så glad och rädd på samma gång.

Rensade garderoben för ett tag sedan och hittade min gamla bob hund-tröja som sedan fick följa med på ett midsommarfirande i Äggdal. Plötsligt så var man sjutton år igen. När jag ser mig själv i mitt korta (icke-rosa) ljusa hår i spegeln ser jag även mig själv som sjuåring. Alla åldrar i samma kropp. Alla åldrar i samma blogg.

Det här är inte ett hejdå eller ett hej. Mest bara fragment från ett liv. Så som det brukade vara när jag startade den här bloggen för sexton år sedan.

A Road Trip to Germany

I våras köpte jag och Alexander en lilaskimrande begagnad Mazda så därför bestämde vi oss för att ta en road trip ner till Tyskland under semestern tillsammans med Astrid och Johan. Det var juli och värmebölja i Europa.

Första stoppet blev Köpenhamn! Vi tog en första öl på Mikkeller, åt smörrebröd nära Tivoli och sedan 7-rätters på Gorda. Jag och Alexander åt där i våras när vi var i Köpenhamn och vi kände att vi behövde gå tillbaka dit för det kan ha varit en av de bästa matupplevelserna vi haft. Kvällen avslutades med gin-groggar på en ginbar nära Kødbyen.











Efter en natt i Köpenhamn tog vi oss ut på vägarna igen och hamnade några timmar senare i Hamburg. Där åt vi nudlar på Ume No Hana, spanade in hamnen, drack öl, gick runt och kollade i butiker och gick genom Elbtunneln.































Vi besökte också Hamburgs konstmuseum och åt koreanskt på SEOUL 1988.







Sedan ut på vägarna igen för två nätter i Berlin. Vi åt mexikanskt och gick till en Twin peaks-bar.




Berlin var så varmt att man knappt orkade vara utomhus. Vi tog en frukost på ett café och drack svalkande juice, höll oss till (för det mesta) svala butiker, drack vin och åt pasta på La Bolognina och avslutade vår sista dag i Berlin på takbaren Klunkerkranich.











Efter bagel-frukost i Berlin tog vi bilen till Dessau för att hälsa på Louise! Vi gick först till Bauhaus-museet och mötte sedan upp henne vid Bauhaus-skolan, där hon pluggat ett år. Fick en rundvisning av skolan och hängde sedan hemma hos henne innan vi gick ut till en bar.


















Efter en natt i Dessau var det dags att påbörja hemresan. Tog ett stopp i Schwerin för att se Schwerins slott och sedan stannade vi en natt i Lübeck innan vi åkte vidare till Sverige igen.



Filmade såklart allt så här är allt igen fast på film!

Vårt bröllop: Middagen och festen

Vi hyrde Kompani 415 i Kviberg för middag och fest till bröllopet. Ett genidrag, helt klart. Det minglades runt, hölls tal, åts mat och skålades. Så tacksam för att allt blev så himla bra och för att så många var med och firade.











Vår DJ-lista för kvällen med välkända DJs, hehe.


Vår drinklista från vår öppna bar!


Maten bestod av en vegetarisk buffé med ost, smörrebröd, paj, sallader och focaccia från Hilma och Evert.














Så kul att se i efterhand hur alla satt och bläddrade i vårt häfte där vi bland annat hade med massa bilder som jag och familjen tagit genom åren på (nästan) alla gäster.



Framför oss hade vi två tomma stolar som man fick komma och sätta sig vid.





I hallen hade vi även satt upp ett bord med min polaroidkamera och en gästbok som man kunde klistra in sin bild i och skriva något i.





De fantastiska tårtorna hade David Sandberg bakat <3 Jag är inte så jättemycket för tårtor själv så vi körde på kladdkaka och en chokladtårta med extra allt.









Våra vänner höll quiz!










Discoljusen sattes på och borden ställdes åt sidan.


Våra skräckslagna blickar innan vi gjorde en improvisatorisk bröllopsdans till I wanna be yours med Arctic Monkeys.








<3