Year: 2026

En rulle Marix 800T, fotad vid Can Buy Records i Nagoya.

Sitter i min säng i Stockholm och är sjuk. Öppnar och skrollar upp och ner i mitt avhandlingsdokument, men får inte ur mig någon text. Bara stirrar. Mitt huvud känns tungt. På något sätt känns det som om mitt huvud inte har varit med alls det här året. Min kropp befinner sig i Sverige, men mitt huvud är mest i Nagoya.

Det är alltid en blandad känsla att komma till en ny plats. Framför allt om det är en plats man ska stanna på under en längre tid. Jag var bara i Tokyo i mindre än ett dygn innan jag satte mig på Shinkansen till Nagoya. Första kvällen gick jag jetlaggad till en italiensk restaurang i närheten av min lägenhet. Inte för att jag inte ville äta något japanskt, utan för att det var det enda jag hittade som hade något vegetariskt i närheten. Ensam på restaurangen bland rödvitrutiga dukar satt jag själv och åt min margherita och drack en öl. Det är i alla fall en japansk öl, tänkte jag. Sedan gick jag hem i mörkret längst stora hus på tysta gator. Mellan några av husen skymtar ett högt vitt och rött radiotorn som blinkar i mörkret. Jetlaggen gör att jag känner mig desorienterad.

Dagen efter tar jag tunnelbanan till Chikusa station och promenerar till en modern izakaya som jag kollat upp, ZEZE – ett ställe jag kom tillbaka till många gånger. Den här första gången dricker jag öl och pratar om 90-talets futuristiska estetik och X-files med en av ägarna, Mai. Två tjejer sitter längre bort i baren och plötsligt ger de ifrån sig ett högt skrik. Mai och jag tittar förvånade på varandra medan tjejerna energiskt visar varandra bilder på sina ex som de båda nyligen dumpat och som ser anmärkningsvärt lika ut. De upptäcker också att de själva delar samma födelsedag. “Det här är definitivt ett fall för The X-Files”, säger jag.

Jag anlände i mitten av november och från mitt kontorsfönster såg jag höstlöven i sina finaste färger och hur de sedan föll. Från lägenhetsfönstret såg jag solnedgångarna.

Min andra fredag i Nagoya satt jag och drack vin och åt empanada på Bateria. Några dagar tidigare hade jag sett en Instagram-post om att det skulle vara en spelning med bandet OOIOO på ett ställe i närheten. Jag hade aldrig hört dem tidigare, men jag lyssnade på deras musik för första gången på tunnelbanan till restaurangen och fick en känsla av att jag ville höra mer. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle gå, men strax innan spelningen skulle börja drack jag upp mitt glas vin och skyndade mig till lokalen Vio. Lyckades hamna helt fel och träffade på en man som pekade åt vilken riktning jag skulle gå för att ta hissen till lokalen, men istället tog jag fel hiss och hamnade i en källare. Genom väggarna hörde jag hur bandet spelade. En annan man som stod och diskade fick guida mig till rätt hiss och till slut hamnade jag rätt.

I entrén ingick en drinkbiljett som jag glömde bort när jag köpte en öl. Hittade den senare i fickan och stod därför kvar och drack en till öl efter konserten vid ett litet bord. En kille som står och dansar längre bort kommer fram och säger något på japanska som jag inte förstår och inser då att det är en person som äger en vinylbar i Nagoya som jag några dagar tidigare börjat följa på Instagram. Han introducerar mig för sin vän som hela tiden har stått bredvid mig vid det lilla bordet. Det är Yuzuru. Vi pratar om vårt fotograferande, men ljudet är så högt att vi knappt hör varandra. Han följer mig till tunnelbanan och vi pratar om att vi borde besöka hans väns vinylbar Can Buy Records.

Dagen efter tar jag tåget till Toyota för att besöka Toyota Municipal Museum of Art. Känner mig upprymd av solen, träden, konsten, ensamheten. På kvällen ser jag ett av mina japanska favoritband, Ogre You Asshole, och möter senare upp min vän Enno på Bateria. När jag nu tänker tillbaka så kanske det var just här, under den andra helgen, som jag både genom möten med andra och i min ensamhet kände den känslan som man vill ha på en ny plats, att man är på rätt plats i rätt tid. Ett slags lugn.

Andra saker jag vill minnas:

Musiken som spelades genom högtalarna i bilen på väg till Tokoname och maten vi åt.

Decembersolen vid Noma Lighthouse.

Nudlarna på ZEZE.

Att dricka öl på 大大大 och i brist på kunskap i japanska beställa “かわいいビールをください” när man vill ha en galopp. Då får man en sån här gullig öl.

Dricka gin & tonic och lyssna på vinyl på Can Buy Records.

Kvällar vid DUCT/spazio rita.

Gatorna och maten.

Drömmarna.

Januarisolen.

Hur jag försökte fotografera bergen genom bilrutan på väg till Yoro.

Byggnaderna och smygfotandet vid Yoro Park.

Vyerna och klättrandet.

Ljuset.

Känslan när jag snart skulle åka hem igen.

Har de senaste åren inte haft någon större tanke på att skriva något på den här platsen. Men av någon anledning är det något som drar mig nu. Kanske är det för att minnas det som betyder något. Känslorna man hade. Så att man inte glömmer bort. Skulle egentligen bara skriva något kort, men istället blev det här någon slags lång kärleksförklaring till Nagoya.

Kanske romantiserar jag det för mycket. Men vad gör det.

Det är ibland så märkligt att se sig själv i fotografier. När jag var yngre var det en återkommande sysselsättning – att fotografera sig själv med systemkamera i brist på andra motiv. Nu känns det mer ovant, rannsakande, och jag får ofta en känsla av att jag inte känner igen mig själv i bilderna. Jag zoomar in, granskar detaljerna, möter min egen blick.

Det är inte bara att håret har en annan färg eller har blivit längre eller kortare eller nödvändigtvis att jag ser äldre ut, utan något annat som jag inte kan sätta fingret på.

Under det senaste halvåret har jag vid två tillfällen gått igenom allt jag äger. Rensat, packat ner, packat upp, packat ner igen. Nu finns i princip allt jag äger i ett förråd och det är en sådan märklig känsla att se allt staplat och nedpackat. Jag inser hur lite man egentligen behöver, men också hur mycket minnen som ryms i objekt. I veckan bläddrade jag igenom ett häfte med fotografier som man fick med när man köpte en box med dokumentärfilmen Broder Daniel Forever från 2009. I den finns det fotografier på mig från när jag spenderade en hel natt utanför Bengans i Göteborg för att få en biljett till premiären. Jag inser att det inte bara är märkligt att se nytagna fotografier av sig själv, utan minst lika märkligt att se äldre.

Många fotografier av mig själv har jag tagit själv och jag känner mig ofta obekväm och stel när någon annan tar en bild. När jag bodde i Nagoya i vintras träffade jag Yuzuru som tog med mig på en biltur till Tokonoame som ligger söder om Nagoya. Vi åt på en vegansk restaurang som han visste om och åkte sedan vidare ner till Noma Lighthouse. Det var i början av december och att känna solen och havet så där års fick mig att känna att jag aldrig vill spendera en december någon annanstans.

Under resan fotograferade vi vår omgivning: maten, naturen, men också varandra, oftast utan att den andre visste om det. Vi pratade inte om det då, men när vi senare skickade fotografierna vi tagit till varandra blev vi nog båda överraskade. Dels över att vi inte hade märkt hur mycket vi fotograferat varandra, men också att vi faktiskt tyckte om bilderna på oss själva, något vi båda inte var vana vid när andra tagit dem. Det var en befriande känsla att promenera runt, stanna upp och fotografera var för sig utan att behöva vänta in den andre. Nedan är min favoritbild på mig själv från den dagen.

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på artister och band från Göteborg. Kanske är det ett sätt att på något vis hålla kvar känslan av att jag fortfarande bor där, trots att jag snart inte längre gör det. På något sätt håller man ut genom alla förändringar och till sommaren åker jag tillbaka till Nagoya. Då ska jag samla på mig fler fotografier.

Låtar som känns just nu:
Ty Segall – Imaginary Person
Westkust – Do You Feel It
The Strokes – Selfless
JJULIUS – Coral bass strings (feat. Loopsel & Nathan Roche)
Water From Your Eyes – Life Signs
ShitKid – Oh Please Be a Cocky Cool Kid