När jag sitter på tåget från Fukuoka till Kanazawa kollar jag igenom mina mejl. Min blick dras till en avsändare med japanskt namn. “Unfortunately, after careful consideration, we regret to inform you that your application is not among those selected for funding“. Efter flera godkända ansökningar och bidrag känns plötsligt ett nej som ett stort nederlag. Inser att jag blivit bortskämd och känner en sorts skam över min besvikelse. Utanför tågfönstret är allt bergigt och grönt men mejlet gör det svårt för mig att ta in allt det vackra.
Vid stationen i Kanazawa hoppar jag in i en taxi och ber chauffören köra mig till hotellet. Han frågar något på japanska som jag inte förstår och vi båda skrattar åt våra försök att kommunicera. När vi sedan svänger in på gatan där hotellet ligger och jag ser ån som rinner precis utanför får jag en sådan stark känsla av igenkänning att jag börjar känna mig yr. Några veckor tidigare gick jag runt på samma gator i google maps – en aktivitet som jag ibland spenderar lite för mycket tid på inför en resa till en ny plats. Inte för att jag måste veta allt om platsen innan utan för att jag älskar att drömma mig bort och få en känsla av att jag redan är där. Just Kanazawa spenderade jag extra mycket tid på. Det var något speciellt med platsen. Det lilla hotellet med åtta rum, ån precis utanför, dom små gatorna med de beiga husen. Egentligen som vilken mindre japansk stad som helst men det fanns något drömmigt över platsen.
Scenerna som utspelar sig utanför hotellfönstret liknar något taget ur en film av Yasujiro Ozu. Människor cyklar förbi i den sena våren, andra står och blickar ut över vattnet. Önskade att jag kunde höra dialogen.
Jag tar på mig jackan och går ut i den svala luften precis när det börjar skymma. En stenig brant trappa leder mig ner mot gångstråket längst vattnet och på kort tid har himlen hunnit färgas rosa. Mina steg är långsamma för att promenaden längst vattnet ska vara så länge som möjligt men när den väl tar slut så inser jag att min tacksamhet över att jag får befinna mig på just den här platsen är tillbaka. Det krävdes bara en rosa himmel över Kanazawa.
