Funderade flera gånger under sommaren på att skriva något här. Kanske bara var en stark känsla av att vilja berätta. Att jag hela sommaren befann mig på (enligt min mening) den bästa platsen i världen.
Vi tog båten med andra turister. När vi hoppat av gick vi och ställde oss i kön till öns enda buss som gick några få gånger om dagen. Bussen såg ut att rymma max 20 personer och i kön var vi säkert 50. Lite längre bort står en taxi. Vi vet sedan innan att ön endast har en taxibil. Vi tar ett snabbt beslut och går dit, hoppar in, och ber taxichauffören köra oss till öns nordöstra del. Vägen dit går uppåt och ringlar sig längst skogspartier och vackra havsvyer. Man är som vanligt svettig av den japanska värmen men taxins svala luft får en som alltid att för en stund glömma den extrema hettan utanför. Sådan tur att vi inte hyrde cyklar tänker jag.
Taxin stannar när vägen blir så smal att man inte kan köra framåt längre. Vi går ut på en grusväg och går sedan ner mot vattnet där jag snabbt tar några bilder innan solen får oss att vilja skynda oss till skuggan igen. Längre bort längst stranden ser vi det lilla huset skymta fram ur skogen. Eftersom öns enda buss inte har hunnit komma dit än är vi själva. Just i den stunden känns det på ett märkligt sätt som att vi är själva på hela ön. Får en känsla av att det inte befinner sig någon i det lilla huset heller trots att jag vet att det öppnar om bara några minuter. När vi väl går in sitter såklart en ung muséevärd i kassan och hälsar oss välkomna. Vi blir visade in till ett mindre rum med fyra sittplatser med varsitt par hörlurar intill. Jag sätter mig ner, tar på mig hörlurarna och börjar bläddra bland människors namn i listan. Vi befinner oss i lyssningsrummet i Les Archives du cœer, ett arkiv skapat av konstnären Christian Boltanski som sedan 2008 låtit människor spela in sina hjärtslag. Installationen har åkt runt till olika platser i världen men har funnits som en permanent installation på den japanska ön Teshima sedan 2010. Jag tittar ut från det stora fönstret som vätter ut mot havet och de gröna bergen och lyssnar på inspelningar från Finland. Jag bläddrar bland några få inspelningar från 2020 och undrar hur dom som spelade in kände då. Jag börjar långsamt tänka på mina egna hjärtslag och blir så avskärmad från verkligheten att jag inte märker att det kommit in en annan person i rummet.
I det andra rummet, Heart Room, finns arkivböcker att bläddra i med namn och datum på personer som tidigare spelat in sina hjärtslag. När man går längre in finns en mörk korridor med en glödlampa hängandes i taket. Där spelas olika hjärtslag upp medan glödlampan blinkar i takt. Tillsammans med en annan besökare går vi längre in i korridoren, närmre lampan, som efter ett tag släcks helt. Det blir så mörkt att man inte vågar röra sig och det enda som man hör är våra egna andningar. En blandad känsla av liv och död uppstår. När det gått vad som känns som några minuter i totalt mörker (detta är nog en efterkonstruktion) blinkar lampan till och hjärtslagen börjar höras igen och vi kan gå tillbaka ut ur korridoren. “Scary”, “yes, very scary”, säger vi till varandra.
Inne i det sista rummet, inspelningsrummet, spelar jag in en minut av mina egna hjärtslag. Får först sitta ner en stund i vila då mina hjärtslag låter alldeles för snabba. Är det nu jag inser att det är något fel på mitt hjärta, tänker jag, men efter ett tag börjar det slå långsammare. Jag trycker på rec.
När man registrerar sin inspelning kan man även lämna ett kort meddelande. Jag bläddrar stressat genom mina Spotify-listor för att hitta något citat. Som tur var hittar jag det ganska snabbt, som om jag omedvetet letat fram det jag redan visste att jag skulle skriva: To all the days we were together to all the time we were apart of each other’s lives heart to heart.
När jag trycker på register finns mina hjärtslag direkt inlagda i arkivet. Jag går ut ur rummet och får efter en stund min inspelning på CD-skiva inpackat i ett grått fodral. Den ligger nu i något skåp här hemma men den tänker jag inte så mycket på. Istället tänker jag ofta på att mina hjärtslag finns någon annanstans, inte på en CD-skiva, utan i det där arkivet på den japanska ön tillsammans med andra människors hjärtslag, heart to heart. Jag undrar vilka som lyssnar.
