Rosa himmel över Kanazawa

När jag sitter på tåget från Fukuoka till Kanazawa kollar jag igenom mina mejl. Min blick dras till en avsändare med japanskt namn. “Unfortunately, after careful consideration, we regret to inform you that your application is not among those selected for funding“. Efter flera godkända ansökningar och bidrag känns plötsligt ett nej som ett stort nederlag. Inser att jag blivit bortskämd och känner en sorts skam över min besvikelse. Utanför tågfönstret är allt bergigt och grönt men mejlet gör det svårt för mig att ta in allt det vackra.

Vid stationen i Kanazawa hoppar jag in i en taxi och ber chauffören köra mig till hotellet. Han frågar något på japanska som jag inte förstår och vi båda skrattar åt våra försök att kommunicera. När vi sedan svänger in på gatan där hotellet ligger och jag ser ån som rinner precis utanför får jag en sådan stark känsla av igenkänning att jag börjar känna mig yr. Några veckor tidigare gick jag runt på samma gator i google maps – en aktivitet som jag ibland spenderar lite för mycket tid på inför en resa till en ny plats. Inte för att jag måste veta allt om platsen innan utan för att jag älskar att drömma mig bort och få en känsla av att jag redan är där. Just Kanazawa spenderade jag extra mycket tid på. Det var något speciellt med platsen. Det lilla hotellet med åtta rum, ån precis utanför, dom små gatorna med de beiga husen. Egentligen som vilken mindre japansk stad som helst men det fanns något drömmigt över platsen.

Scenerna som utspelar sig utanför hotellfönstret liknar något taget ur en film av Yasujiro Ozu. Människor cyklar förbi i den sena våren, andra står och blickar ut över vattnet. Önskade att jag kunde höra dialogen.

Jag tar på mig jackan och går ut i den svala luften precis när det börjar skymma. En stenig brant trappa leder mig ner mot gångstråket längst vattnet och på kort tid har himlen hunnit färgas rosa. Mina steg är långsamma för att promenaden längst vattnet ska vara så länge som möjligt men när den väl tar slut så inser jag att min tacksamhet över att jag får befinna mig på just den här platsen är tillbaka. Det krävdes bara en rosa himmel över Kanazawa.

Heart to heart

Funderade flera gånger under sommaren på att skriva något här. Kanske bara var en stark känsla av att vilja berätta. Att jag hela sommaren befann mig på (enligt min mening) den bästa platsen i världen.

Vi tog båten med andra turister. När vi hoppat av gick vi och ställde oss i kön till öns enda buss som gick några få gånger om dagen. Bussen såg ut att rymma max 20 personer och i kön var vi säkert 50. Lite längre bort står en taxi. Vi vet sedan innan att ön endast har en taxibil. Vi tar ett snabbt beslut och går dit, hoppar in, och ber taxichauffören köra oss till öns nordöstra del. Vägen dit går uppåt och ringlar sig längst skogspartier och vackra havsvyer. Man är som vanligt svettig av den japanska värmen men taxins svala luft får en som alltid att för en stund glömma den extrema hettan utanför. Sådan tur att vi inte hyrde cyklar tänker jag.

Taxin stannar när vägen blir så smal att man inte kan köra framåt längre. Vi går ut på en grusväg och går sedan ner mot vattnet där jag snabbt tar några bilder innan solen får oss att vilja skynda oss till skuggan igen. Längre bort längst stranden ser vi det lilla huset skymta fram ur skogen. Eftersom öns enda buss inte har hunnit komma dit än är vi själva. Just i den stunden känns det på ett märkligt sätt som att vi är själva på hela ön. Får en känsla av att det inte befinner sig någon i det lilla huset heller trots att jag vet att det öppnar om bara några minuter. När vi väl går in sitter såklart en ung muséevärd i kassan och hälsar oss välkomna. Vi blir visade in till ett mindre rum med fyra sittplatser med varsitt par hörlurar intill. Jag sätter mig ner, tar på mig hörlurarna och börjar bläddra bland människors namn i listan. Vi befinner oss i lyssningsrummet i Les Archives du cœer, ett arkiv skapat av konstnären Christian Boltanski som sedan 2008 låtit människor spela in sina hjärtslag. Installationen har åkt runt till olika platser i världen men har funnits som en permanent installation på den japanska ön Teshima sedan 2010. Jag tittar ut från det stora fönstret som vätter ut mot havet och de gröna bergen och lyssnar på inspelningar från Finland. Jag bläddrar bland några få inspelningar från 2020 och undrar hur dom som spelade in kände då. Jag börjar långsamt tänka på mina egna hjärtslag och blir så avskärmad från verkligheten att jag inte märker att det kommit in en annan person i rummet.

I det andra rummet, Heart Room, finns arkivböcker att bläddra i med namn och datum på personer som tidigare spelat in sina hjärtslag. När man går längre in finns en mörk korridor med en glödlampa hängandes i taket. Där spelas olika hjärtslag upp medan glödlampan blinkar i takt. Tillsammans med en annan besökare går vi längre in i korridoren, närmre lampan, som efter ett tag släcks helt. Det blir så mörkt att man inte vågar röra sig och det enda som man hör är våra egna andningar. En blandad känsla av liv och död uppstår. När det gått vad som känns som några minuter i totalt mörker (detta är nog en efterkonstruktion) blinkar lampan till och hjärtslagen börjar höras igen och vi kan gå tillbaka ut ur korridoren. “Scary”, “yes, very scary”, säger vi till varandra.

Inne i det sista rummet, inspelningsrummet, spelar jag in en minut av mina egna hjärtslag. Får först sitta ner en stund i vila då mina hjärtslag låter alldeles för snabba. Är det nu jag inser att det är något fel på mitt hjärta, tänker jag, men efter ett tag börjar det slå långsammare. Jag trycker på rec.

När man registrerar sin inspelning kan man även lämna ett kort meddelande. Jag bläddrar stressat genom mina Spotify-listor för att hitta något citat. Som tur var hittar jag det ganska snabbt, som om jag omedvetet letat fram det jag redan visste att jag skulle skriva: To all the days we were together to all the time we were apart of each other’s lives heart to heart. 

När jag trycker på register finns mina hjärtslag direkt inlagda i arkivet. Jag går ut ur rummet och får efter en stund min inspelning på CD-skiva inpackat i ett grått fodral. Den ligger nu i något skåp här hemma men den tänker jag inte så mycket på. Istället tänker jag ofta på att mina hjärtslag finns någon annanstans, inte på en CD-skiva, utan i det där arkivet på den japanska ön tillsammans med andra människors hjärtslag, heart to heart. Jag undrar vilka som lyssnar.


 

Fragment

Har tänkt både mycket och lite på den här platsen under året. Rädslan över att någon ska hitta hit. Se bilder och texter från ett gammalt liv. Ett annat liv. En förändrad känsla av att allt inte måste dokumenteras här. Inga krav. Samtidigt en känsla av att allt borde väl ändå finnas här, eller någon annanstans? När ska man sluta dokumentera? Eller snarare såhär: När ska man sluta tänka att allt måste dokumenteras?

I augusti börjar en slags ny fas. Jag ska börja doktorera i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Efter många försök blev jag äntligen antagen! Känns ibland som om det är på låtsas när jag säger det. Är väl svårt att ta in då jag fantiserat om det så länge. Är så glad och rädd på samma gång.

Rensade garderoben för ett tag sedan och hittade min gamla bob hund-tröja som sedan fick följa med på ett midsommarfirande i Äggdal. Plötsligt så var man sjutton år igen. När jag ser mig själv i mitt korta (icke-rosa) ljusa hår i spegeln ser jag även mig själv som sjuåring. Alla åldrar i samma kropp. Alla åldrar i samma blogg.

Det här är inte ett hejdå eller ett hej. Mest bara fragment från ett liv. Så som det brukade vara när jag startade den här bloggen för sexton år sedan.

A Road Trip to Germany

I våras köpte jag och Alexander en lilaskimrande begagnad Mazda så därför bestämde vi oss för att ta en road trip ner till Tyskland under semestern tillsammans med Astrid och Johan. Det var juli och värmebölja i Europa.

Första stoppet blev Köpenhamn! Vi tog en första öl på Mikkeller, åt smörrebröd nära Tivoli och sedan 7-rätters på Gorda. Jag och Alexander åt där i våras när vi var i Köpenhamn och vi kände att vi behövde gå tillbaka dit för det kan ha varit en av de bästa matupplevelserna vi haft. Kvällen avslutades med gin-groggar på en ginbar nära Kødbyen.











Efter en natt i Köpenhamn tog vi oss ut på vägarna igen och hamnade några timmar senare i Hamburg. Där åt vi nudlar på Ume No Hana, spanade in hamnen, drack öl, gick runt och kollade i butiker och gick genom Elbtunneln.































Vi besökte också Hamburgs konstmuseum och åt koreanskt på SEOUL 1988.







Sedan ut på vägarna igen för två nätter i Berlin. Vi åt mexikanskt och gick till en Twin peaks-bar.




Berlin var så varmt att man knappt orkade vara utomhus. Vi tog en frukost på ett café och drack svalkande juice, höll oss till (för det mesta) svala butiker, drack vin och åt pasta på La Bolognina och avslutade vår sista dag i Berlin på takbaren Klunkerkranich.











Efter bagel-frukost i Berlin tog vi bilen till Dessau för att hälsa på Louise! Vi gick först till Bauhaus-museet och mötte sedan upp henne vid Bauhaus-skolan, där hon pluggat ett år. Fick en rundvisning av skolan och hängde sedan hemma hos henne innan vi gick ut till en bar.


















Efter en natt i Dessau var det dags att påbörja hemresan. Tog ett stopp i Schwerin för att se Schwerins slott och sedan stannade vi en natt i Lübeck innan vi åkte vidare till Sverige igen.



Filmade såklart allt så här är allt igen fast på film!

Vårt bröllop: Middagen och festen

Vi hyrde Kompani 415 i Kviberg för middag och fest till bröllopet. Ett genidrag, helt klart. Det minglades runt, hölls tal, åts mat och skålades. Så tacksam för att allt blev så himla bra och för att så många var med och firade.











Vår DJ-lista för kvällen med välkända DJs, hehe.


Vår drinklista från vår öppna bar!


Maten bestod av en vegetarisk buffé med ost, smörrebröd, paj, sallader och focaccia från Hilma och Evert.














Så kul att se i efterhand hur alla satt och bläddrade i vårt häfte där vi bland annat hade med massa bilder som jag och familjen tagit genom åren på (nästan) alla gäster.



Framför oss hade vi två tomma stolar som man fick komma och sätta sig vid.





I hallen hade vi även satt upp ett bord med min polaroidkamera och en gästbok som man kunde klistra in sin bild i och skriva något i.





De fantastiska tårtorna hade David Sandberg bakat <3 Jag är inte så jättemycket för tårtor själv så vi körde på kladdkaka och en chokladtårta med extra allt.









Våra vänner höll quiz!










Discoljusen sattes på och borden ställdes åt sidan.


Våra skräckslagna blickar innan vi gjorde en improvisatorisk bröllopsdans till I wanna be yours med Arctic Monkeys.








<3

Vårt bröllop: Vigseln och spårvagnen

Vår vigsel ägde rum vid Bröllopsplatsen i Trädgårdsföreningen. Där hade våra familjer hjälpt till med att ställa upp bord med macarons och bubbel, parasoller och ljudanläggning. Känns som att vigseln var det svåraste att planera då det skulle vara utomhus och för att allt var tvunget att vara bortplockat efter oss. Men allt gick fint och det öste inte ner något Göteborgsregn.












Linnea och Magnus spelade Video games när vi gick in.









Vi när vi insåg att vi gjorde allt i fel ordning :))


Vi blev som tur var gifta ändå!

Sen spelade dom Får jag med Säkert! <3























Efter lite mingel tog vi hela sälskapet med oss till Drottningtorget.











Efter en stund kom våran hyrda spårvagn från 50-talet.








Sjöng med till Känn ingen sorg för mig Göteborg och annan spårvagnsvänlig musik.




När vi var framme vid Kviberg tog vi en liten promenad igen i samlad trupp.




Sedan var vi framme vid vår festlokal, Kompani 415. Men det tar vi i ett annan inlägg.

Vårt bröllop: Bröllopsfotona

Har tänkt lägga upp fler foton från vårt bröllop här ett bra tag men har varken funnits tid eller ork. Tog ärligt talat också ett bra tag att smälta allt. Men nu så, nu är det dags. Tänkte att det vore kul att dela upp dagen i olika inlägg så först ut blir bröllopsfotona.

Efter att jag och Alexander haft lite brunch och gjort i ordning oss hemma hos oss (och spillt ett glas bubbel över min klänning fem minuter innan vi skulle gå) körde Alexanders pappa oss till Trädgårdsföreningen där vi mötte upp vår fotograf Mira Wickman. Hon var med oss ända fram till kvällen så har väldigt många bilder från hela dagen. Så skönt att för en gång skull inte behöva tänka på att fotografera allt. Så tacksam för henne. Nu till (ungefär) en miljard bröllopsbilder:






Vi var så himla nervösa här!! Några få timmar innan vigseln skulle äga rum på samma plats.






































Jag när jag till min förskräckelse ser Alexanders pappa börja rigga upp vigselplatsen 45 minuter innan vi fick lov att börja.





Okej, jag ljög förut. Hade såklart med mig min analoga kamera och tog en rulle under dagen, hehe.









Skrattade ständigt ett nervöst skratt.



Klänning: Kate Beaumont
Skor: Carel Paris
Örhängen: Eshvi
Väska: Hvisk
Blommor: Blomrum

Midsommar i Äggdal

Under midsommarhelgen åkte vi till Äggdal med massa vänner (och en hund) för att fira! För första gången på länge var det varmt och soligt. Vi började med att fixa ihop ett stort buffébord med midsommarmiddag för att sedan gå en promenad till havet för att bada. Vi gjorde sedan drinkar i par, tog en miljard foton i den finaste solnedgången och spelade kubb och mölkky tills knotten och myggen åt upp oss. Dagen efter hälsade vi på kossorna, tog ett bad igen, grillade korv och kanske drack en eller två drinkar till. Här kommer en miljard foton på solnedgången och allt det där andra. Dokumenterade såklart allt i film också!