En bild från 7:e mars. Kändes nästan som om det var 2010 igen med lockat hår och systemkameran i handen. 7:e mars. Bara lite mer än en vecka sedan men känns som om det var ett halvt liv sedan?
Har bara en vecka kvar på jobbet. Sex arbetsdagar. Intalar mig själv som en mantra att jag ska klara av dessa dagar. Inte bli sjuk. Inte bli sjuk. Inte bli sjuk. Kryper längst väggarna. Undviker människor. Irritationen som väller upp inom mig när folk hostar, nyser och meddelar alla om att det visst ej är någon “corona”. Inget att oroa sig för. Avundsjukan som uppstår när man ser alla som har möjlighet att jobba hemma. Ännu mer irritation när dom klagar.
All möjliga framtidsscenarier som dyker upp i huvudet. Kanske en inställd operation om två veckor. Nervositeten över att gå till sjukhuset själv pga inga besökare tillåtna. Vakna upp själv i en sjukhussäng. Rädslan över ett uppskjutet bröllop. Inställd bröllopsresa. Om det var stressigt att planera ett bröllop innan så är det inget emot att planera bröllop i en pågående pandemi. Skammen man sedan känner när man tänker för mycket på sig själv och sina egna problem och inte på alla i riskgrupper.
Ta hand om er <3