Jag kan ibland älska livet, men ändå hatar jag det. Allt verkar leda till att man känner sig dålig och att allt känns fel. Hur är konsten att leva ett liv som man älskar livet ut? Så fort det händer något bra verkar det leda till något dålig och ibland när det händer något dåligt kan det leda till något bra. Livet gör mig så otroligt förvirrad. Och en sak som jag hatar är att tvinga sig själv till att vara glad. Självklart kan man vara glad på riktigt ibland och få sina pigga glädjehopp men snabbt igen blir man på sämre humör. Är människan tillverkad så att man ska behöva gå på piller?
Förresten så har nog jag och Sanna gått in lite för mycket i det där med att vara pluggisar. Vi har till och med börjat dra matteskämt på lektionerna.